Hur många liv har vi egentligen levt?
En så intressant fråga, men som ingen egentligen kan svara på... I alla fall inte på ett vetenskapligt plan (mig veterligen).
Här delar jag tankar, insikter, små stunder och stora känslor.
Det som får mig att växa, landa eller le.
En plats där livet får vara precis så som det är – allvarligt, magiskt, rörigt, vackert och heltäckande.
Välkommen in i mina ord, min vardag och min inre värld. 🌿🤍
I en värld som ofta säger “gör mer” vill jag skapa en plats som viskar “Du får landa en stund.”
The Nagomi Way föddes ur just den längtan.
Inte ur en affärsplan.
Inte ur en marknadsföringsstrategi.
Utan ur en egen längtan efter ett lugnare sätt att leva...
Under sååå många år trodde jag att utveckling handlade om att bli någon annan.
Tänka annorlunda, prestera mer eller hitta den där sista pusselbiten som skulle få allt att falla på plats.
Men ju mer jag lärt mig, desto tydligare blev en annan sanning.
För den största förändringen kom inte när jag försökte bli någon ny!
Den kom när jag började hitta hem till den jag alltid varit.
Det är därför Embrace by J ser ut som det gör idag.
Här finns hypnos och coaching.
Men också handgjord keramik.
Digitala guider.
Journaling.
Små ritualer som på olika sätt hjälpt mig genom utmattningsdepressioner och andra daler i livet.
För vissa kanske Embrace by J kan verka spretigt, men för mig pekar allt åt samma håll.
De är bara olika vägar/verktyg hjälpt mig att sakta ner tillräckligt länge för att höra mig själv igen.
Jag tror inte att läkning alltid behöver vara så himla dramatisk.
Ibland börjar den med en kopp te.
En fråga i en journal.
En blomma i en liten handgjord blomsterhållare.
Ett djupt andetag.
Eller en stund där nervsystemet äntligen får förstå att det är tryggt.
Det är för mig The Nagomi Way.
Inte en metod.
Inte ett mål.
Utan ett sätt att möta livet med lite mer närvaro, lite mer omtanke och lite mindre kamp.
Om du känner att något i det här talar till dig så hoppas jag att du stannar kvar och berättar för en vän som du tror skulle behöva få landa den me.
Jag är så glad att du hittade hit. 🤍
PS. Är du nyfiken på vad det är för journaling jag skriver om ovan så är det en 30 dagars utmaning som startar den 1a Augusti delas i min Facebook grupp.
Ibland behöver vi inte fler råd.
Vi behöver bara en stund att landa.
Nagomi Sounds är varken en klassisk hypnos eller en guidad meditation.
Det är en ljudupplevelse skapad för att hjälpa dig att komma hem till kroppen, reglera ditt nervsystem och hitta tillbaka till en känsla av lugn och förankring.
I det här första avsnittet får du följa med till din egen trygga plats i naturen – en plats där du får vila en stund, andas lite djupare och bara vara.
🤍 Lyssna gärna på en plats där du kan sitta eller ligga bekvämt och ostört.
Använd inte ljudfilen när du kör bil eller hanterar maskiner.
🌿 Om du uppskattar den här stunden hittar du fler resurser och kommande Nagomi Sounds på:
Instagram:@embrace.by.j
Facebook: Embrace by J
The Nagomi Way
En mjuk väg tillbaka till dig själv.
Ett andetag i taget. 🤍
För att det var det första verktyget som verkligen förändrade mitt inre – inte bara min förståelse.
Jag hade gått i olika terapiformer under många år. Och även om de gav mig viktiga insikter kände jag mig ofta fast i samma berättelser. Jag längtade efter att inte bara förstå varför jag mådde som jag gjorde, utan också efter att faktiskt komma vidare.
När jag upptäckte hypnosen hände något.
Jag fick möjlighet att arbeta med de mönster, övertygelser och skyddsstrategier som mitt nervsystem en gång hade utvecklat för att hjälpa mig. Strategier som hade varit livsviktiga då, men som inte längre hjälpte mig att leva det liv jag längtade efter.
För den lilla flickan inom mig och den vuxna kvinnan jag ville vara behövde inte längre samma saker.
Och det tror jag gäller många av oss.
Vi bär ofta på gamla strategier som en gång hjälpte oss att överleva, men som idag kanske håller oss tillbaka.
Jag tror inte att förändring handlar om att bli någon ny.
Jag tror att den handlar om att våga möta det som står mellan dig och det liv du längtar efter.
För oavsett hur din dröm ser ut, tror jag att det finns en väg dit.
Ibland börjar den med att vi vågar ge oss själva nya verktyg.
Det började inte med en affärsidé.
Det började med ett behov.
Ett behov av att sakta ner.
Att få skapa utan krav.
Att låta händerna göra det som orden ibland inte kan.
När jag sitter med leran försvinner tiden. Tankarna blir tystare. Andningen djupare. Nervsystemet får äntligen känna att ingenting behöver skyndas fram.
Jag tror att många högkänsliga människor känner igen den känslan.
Vi lever i ett samhälle där allt går fortare för varje år. Där effektivitet ofta värderas högre än närvaro. Där vi förväntas prestera, leverera och hinna med – även när vårt inre längtar efter något helt annat.
Men vårt nervsystem är inte skapat för ständig brådska.
Det behöver pauser.
Det behöver stillhet.
Det behöver få skapa.
För mig har keramiken blivit en sådan plats.
Varje liten kopp, skål eller ljusstake bär spår av händer som fått vila medan de skapat. De är inte perfekta – och de är inte menade att vara det heller.
De får vara lite skeva.
Lite organiska.
Lite mänskliga.
Precis som vi.
Kanske är det därför jag älskar wabi-sabi så mycket. Den japanska filosofin som påminner oss om att det finns skönhet i det ofullkomliga och att det som formats av livet ofta blir det allra vackraste.
Jag skapar inte bara keramik.
Jag skapar små påminnelser om att det finns ett annat sätt att leva.
Lite långsammare.
Lite mjukare.
Lite mer i kontakt med oss själva.
Och kanske är det precis det världen behöver lite mer av.
Om du också längtar efter ett lugnare tempo.
Om du ofta känner att samhällets normer är lite för snabba eller lite för trånga för ditt nervsystem.
Om du ibland undrar varför du känner så mycket när andra verkar rusa vidare.
Då vill jag att du ska veta en sak.
Du är inte ensam.
Vi är många.
Och du är varmt välkommen att höra av dig om du vill prata, dela dina tankar eller bara säga hej.
Jag vet inte varför just det här fikonet berörde mig så djupt.
Kanske för att det påminde mig om att allt levande har sin egen rytm.
Vi kan inte tvinga fram mognad.
Vi kan bara fortsätta ta hand om våra rötter och lita på att frukten kommer när tiden är rätt.
Just nu känns det som att mitt eget liv befinner sig där.
Inte längre i början.
Inte riktigt framme.
Men äntligen på väg att bära frukt.
Idag tog jag ett steg...
Inte ett steg som syns utåt.
Inte ett steg som kommer med konfetti eller fanfarer.
Inte ens ett steg som någon annan kanske skulle lägga märke till.
Men jag vet!
Jag vet hur mycket mod det krävde.
För sanningen är att det inte är de stora besluten som varit svårast.
Det svåraste har varit alla de små.
Att fortsätta när ingen ser.
Att fortsätta när tvivlet skriker högre än tron.
Att fortsätta efter motgångar.
Att fortsätta trots att resultatet inte kommer direkt.
Jag tror att vi ofta tittar på människors framgångar och ser själva mållinjen.
Men vi ser sällan alla kvällar när de funderade på att ge upp eller alla gånger de tvivlade på sig själva.
Alla gånger de undrade om de var galna som ens försökte.
Den här resan är inte rak!
Den har är krokig, frustrerande, läskig och ibland ganska ensam.
Men mod kanske inte handlar om att vara orädd.
Kanske handlar mod om att fortsätta gå även när man är rädd!?
Och det tänker jag faktiskt stanna upp och vara stolt över idag!
Inte för att jag är framme. Utan för att jag fortfarande går. Och ibland är det den största segern av alla. 💚
Moderjords fantastiska skapelser...
Jag blir så innerligt lycklig i själen av att se detaljerna i alla underbara blommor som knoppas och slår ut den här tiden på året. Det är så tydligt att min kropp följer naturen och att det är helt onaturligt att tvinga sig själv att fungera när allting annat ligger i dvala.
Så det är ett av mina nya mål som börjat ta form.
Att skapa en tillvaro där jag kan gå i dvala under vinterhalvåret precis som alla djur och växter.
Jag har sedan flera år studerat och anlitat olika typer av coacher för att hitta min väg och nu den här våren kan jag känna hur en ny tydlighet växer fram inom mig.
Hur visionen plötsligt blir ännu mer knivskarp.
Något som jag försökt värka fram, men som nu landar mer och mer för varje dag genom att jag inte värka och det är så jäkla magiskt att få gå in i den här visionen. Känna den, växa med den.
Ju mer jag blir jag och bara jag, ju närmre kommer jag min vision, för universum vet och har alltid vetat precis vem jag är.
Äntligen är den här efter en väldigt lång och mörk höst går vi mot ljusare tider!
Känner ni också pirret?
För mig är det så otroligt tydligt att hela mitt väsen vill gå i ide under höst och vinterhalvåret. Det är som att hela systemet behöver landa, ladda och omgruppera för att sedan kunna vakna sakta sakta i takt med att naturen vaknar.
Den feminina kraften behöver vilan, flowet och den trygga stilla förflyttningen. Men i ett samhälle där den maskulina energin styr så är det svårt att följa den inre kompassen.
Vårt system kräver att vi oavsett var i cykeln vi är ska prestera, precis som att den kräver att vi ska kunna prestera oavsett årstid medan allt i naturen vilar under höst och vinterhalvåret...
Är det inte väldigt underligt ändå!?
Vi har ju kommit så ofantligt långt, och samtidigt har vi helt tappat förankringen till moderjord och universums alla lagar.
Jag pratar dagligen med människor som biter ihop, som kämpar och som lider i olika grad av olika saker, och alla berättar egentligen samma historia. Alla vill göra ett "bra jobb". Alla vill bidra, men varenda en av oss har olika förmåga i olika stadier av livet.
Något som kan verka självklart för många, men som inte alls är accepterat av systemet vi alla hjälper till att upprätthålla...
- Vad är det egentligen vi lär våra barn?
Att bita ihop?
Att inte lyssna på kroppen?
Koppen (hälsan) är ju de enda vi har. Tappar vi den så har vi snart ingenting kvar...
Som hypnos och utvecklingcoach i mitt 12 veckors program jobbar jag med kvinnor som i regel har kämpat väldigt länge. Kvinnor som är trötta på att prestera. Kvinnor som längtar hem till sina egna själar.
Vi jobbar med självkärlek, självkänsla och att bryta mönster och programmeringar som inte gynnar deras verkliga livsvision genom bland annat hypnos.
En helt fantastisk resa att få följa dessa kvinnor i.
Från att de kommer till mig med gaska begränsade tankar, ibland nästan förlamande om sin person och framtidsbild. Till att de fattar beslut utifrån en helt annan självbild och kraft när vi är klara. En mer förankrad, klarsynt och målmedveten kvinna som står i sin kraft när hon fattar beslut.
Mitt mål är nämligen ALDRIG att förändra en kvinna. Mitt mål är att hjälpa henne låsa upp sitt innersta och bli mer av sig själv! Mer av sin autentiska, förankrade kraft.
Jag satt och reflekterade lite över resan jag gjort det senaste året.
Det började ganska stillsamt – med några få klienter och en nyfikenhet på hur samtal, hypnos och djupare självarbete kan hjälpa kvinnor att börja se sitt eget värde.
Under tiden har jag fått följa några väldigt fina processer där kvinnor börjat ta sig själva – och sin tid – på allvar på ett helt nytt sätt. Och varje gång det händer slås jag av samma sak:
När en kvinna börjar värdera sig själv förändras också världen runt henne.
Det känns väldigt fint att nu börja landa i en tydligare struktur i mitt arbete.
Jag har startat en YouTube-kanal där jag delar lugna samtal och reflektioner för dig som känner mycket, burit mycket och längtar efter att landa mer i dig själv.
Och jag kommer också inom kort att börja erbjuda paket via Peach, för dig som vill arbeta mer strukturerat över tid.
Just nu tar jag också emot ett litet antal klienter för individuella processer.
Om du är nyfiken, läs mer under 'tjänster'
I det här avsnittet pratar jag om den inre kompassen – och hur vi kan börja återbygga tilliten till våra egna signaler.
Ett mjukt samtal om självtillit, små vardagsval och att långsamt hitta tillbaka till sin egen riktning.
Under min egen resa har jag behövt stanna upp och känna in min inre kompass fler gånger än jag kan räkna och det är en del av resan. I början upplevde jag det som väldigt dramatiskt och svårt att våga lyssna på vad MITT inre ville. Men med tid och övning så blir man mer och mer trygg i sin egen riktning.
Men något som jag ofta upplever saknas i dagens väldigt snabba samhälle är att stanna upp och att faktiskt ta sig tid att göra det. Man lär sig så tidigt att svara snabbt, att vara tillgänglig... Men man får faktiskt stanna upp. Man får andas, känna in. Stänga av bruset, telefonen eller vad det än är som du upplever som "stressande" i din vardag.
I det här avsnittet pratar jag om gränser som kroppsliga signaler – och hur lätt vi lär oss att ignorera dem tills kroppen måste säga ifrån tydligare.
Ett mjukt samtal om självkontakt, tempo och att återupptäcka de små signalerna innan de blir stora.
Något som tagit mig många år att landa i. Det är ärligt talat en ständig balansgång för att hinna lyssna när samhällets tempo går långt fortare än vad mitt högkänsliga nervsystem är gjort för.
Men det går! Allt handlar om att våga lyssna och att våga sätta gränser utifrån vad man verkligen känner. Inget fluff och inlindat jox. Utan rakt men mjukt. "Tack men nej tack" utan en förklaring.
Till en början kommer du märka att vissa sparkar bakut och vill ha en förklaring. Men det är inte ditt ansvar att deras nervsystem får panik.
Ditt nervsystem är ditt ansvar ❤️
Med all kärlek / J
Ni vet dedär infallen man får... De där när intuitionen plötsligt tar över och man hinner inte riktigt koppla på huvudet innan man skapat något. Om inte, så är dehär vad som händer när jag bara följer, helt utan plan, men på känsla för att en inre röst talar om att detta är vad som ska göras.
Sagt åh gjort så blev jag med Youtubekanal! Så himla knasigt, läskigt och roligt att kasta sig rakt ut i något man inte kan någonting om. Men jag försöker tänka som Pippi "Dehär har jag aldrig gjort, så de är jag säkert bra på" - med glimten i ögat och hjärtat fyllt av hopp och kärlek.
//J
17 jan. 2026 20:41
En så intressant fråga, men som ingen egentligen kan svara på... I alla fall inte på ett vetenskapligt plan (mig veterligen).
17 jan. 2026 20:37
Nu börjar ett helt nytt kapitel i livet.
Förkylningar, trötthet, hud, hår, mat och allt däremellan.
Här samlar jag sådant jag själv tycker om att använda – husmorsknep, enkla recept och naturliga alternativ som får mig att känna mig mer hemma i min kropp.
Det är inte “snabba lösningar”, utan små sätt att leva lite mjukare i en ganska hård värld.
✧ En liten påminnelse ✧
Det jag delar här är personliga erfarenheter, vardagskunskap och sådant jag själv valt att använda.
Jag är inte läkare och detta ersätter inte medicinsk rådgivning. Lyssna alltid på din egen kropp och ta hjälp av vården när det behövs.